Att vänja sig vid blickarna

Antons funktionshinder är osynligt, vilket har sina fördelar och nackdelar. Fördelarna är att det inte är precis varenda kotte som stirrar på oss när vi är ute på vift. Så länge han beter sig "normalt" och inte pratar kan vi gå omkring som precis vem som helst. Då kan vi för en liten stund låtsas vara "normala".

Sen är ju grejen den att dessa stunder inte varar länge... Impulsiviteten och hans oerhört sociala personlighet ger sig snabbt till känna och VIPS, så har vi en massa undrande, fördömande, medlidande, generade eller leende blickar på oss. Blickens art beror fullständigt på personen i fråga och hur mycket empati och livserfarenhet denne har.

Jag har full förståelse för att att människor reagerar när de ser att allt inte stämmer överens med det de är vana vid. Barn i Antons ålder borde ju kunna tala så att alla förstår. De brukar också kunna bromsa sig vid behov. Med Anton är det ju annorlunda, och det väcker människors nyfikenhet. En orsak till de långa blickarna är kanske den att människor inte riktigt vet vad det är frågan om, i och med att handikappet inte syns utanpå? Personer med synliga handikapp får givetvis också en massa blickar, men de kanske är lite mera förstående? Vi som stirrar förstår ju rätt snabbt vad det handlar om och kan lägga det i rätt sammanhang; vi får pusslet att gå ihop. Men det vi inte genast förstår blir vi konfunderade av. Och därför börjar vi stirra. Även jag får jobba med det.

Att vara mamma i dessa situationer, när människor börjar stirra på ens barn, är inte en rolig upplevelse. Och det är en upplevelse jag får uppleva varje dag, om och om igen. De gånger som känns mest sårande är när människor ser på oss med avsky. För tro det eller ej, det finns fortfarande människor som helt klart tar avstånd till oss i landet Annorlunda.  Det är ju de facto inte så många årtionden sedan som man uppmanade föräldrar till att gömma eller glömma sitt utvecklingsstörda barn, för de är ju mindre värda... Historien kring de utvecklingsstörda är hjärtskärande och jag kommer i ett senare inlägg att återkomma till den. Tack och lov har mänskligheten i detta avseende gått fram och synen är idag en annan. Och som tur är så bryr vi oss inte om dem som ser på oss med avsky! Åtminstone försöker vi det.

Sen möter vi ju också förstående blickar. Det är oftast äldre människor som redan sett en del i livet,  eller föräldrar som kanske själv har barn som inte alltid är de lättaste. Det känns härligt att få ett uppmuntrande leende när man står där mitt på torget med yrvädret Anton i farten. Det är ju en stressande situation även för mig, så fördömande blickar får mig bara att bli än mer stressad. Så TACK till alla som någon gång lett uppmuntrande till mig! Ni har räddat min dag då ; )

Jag har också kommit fram till att det lönar sig att vara öppen och ärlig i dessa frågor. Många blir glada då jag kan berätta för dem varför det är som det är. De får en förståelse och behöver inte göra egna, felaktiga, tolkningar. I vårt grannskap är det säkert de flesta som vet Antons historia och de kan därmed handskas med olika situationer. På dagis har jag på föräldrakvällen berättat om Anton, så att de andra föräldrarna ska slippa fundera på vad han har. Bättre att de vet sanningen.  Vi är också ofta till simhallen, och jag har otaliga gånger i damernas bastu fått berätta om Anton.  Han är nämligen hård på att "ta löyly" och pratar mer än gärna med alla som sitter i bastun. Och vilka fina diskussioner vi har haft ; ) Damerna har kunnat bemöta honom på ett helt annat sätt när de vet om att han är lite annorlunda.

Jag tror inte att jag någonsin helt kommer att vänja mig med blickarna vi får men vi jobbar med det. Ett steg i taget och för varje gång blir det aningen lättare.  Och du som läser detta kan hjälpa oss, och andra här i landet Annorlunda, genom att se oss i ögonen med ett leende! Och hälsa gärna!